När jag var liten och mamma stekte tunna pannkakor, så var alla glada, men det lyckligaste barnet hemma, var den som fick den där lilla sista pannkakan.... Ingen pannkaka var så god som just den där. Ni som steker pannkakor vet vad det handlar om. Den där lilla sista skvätten som inte räcker ut i kanterna på stekpannan, utan som faktiskt blir precis som den själv vill i formerna.
Hur kommer det sig då att många människor strävar efter att vara lika och "precis som alla andra". Dom andra pannkakorna är självklart goda oxå, men när man tänker efter faktiskt ganska trista egentligen. (Lovar mig själv att när jag steker pannkakor nästa gång, ska jag göra fler "sista pannkakan"). Så det slipper bli så många lika och tråkiga.
Alla pannkakorna är gjorda av samma sak, men den där sista lilla "pankisen" är så speciell. Är det inte det vi människor borde sträva efter. Om pannkakorna varit människor, så skulle mycket väl kunnat hända att den där sista lilla skulle blivit mobbad. Stackarn. Men som väl är, så är vi inte så dömande mot ägg, mjöl, mjölk som vi är mot människor.
Åh, jag vill verkligen vara som den där lilla pannkakan... Underbar och älskad av alla!! :)
Ha en underbar torsdag!!
(håller fortfaranade tummarna för sol och uppehåll på midsommar).
Kram kram // Bambam.
