badtunna.blogg.se

Ja, jag lovar det är sant. Om du nu i ditt huvud direkt reagerar med: ”Nej, mitt barn kan aldrig ljuga för mig”, så är du precis den som borde läsa det här.

Alla barn ljuger och gör dumma saker, men det är helt normalt. Nu menar jag inte att dom gör det jämnt och inte heller att alla gör det lika mycket, däremot är jag tvärsäker på att alla gör det ibland. Vissa gånger kan det hända att dom gör det av ”godhet”. Ja, alltså dom förnekar att dom gjort det, för att dom vet att mamma eller pappa skulle bli besviken om dom faktiskt har gjort det där lilla buset som dom har gjort.

Om du går i tron att ditt barn aldrig ljuger eller aldrig gör något dumt, så är du ingen bra förälder!!

Jag minns en gång när min son som nu är femton år, var kanske i 8-9 års åldern. Han var ute på gården och lekte och hade precis fått en ny leksak. Han hade ganska många kompisar på gården och däribland en liten kille i 6-7 års-åldern, som han visade sin nya leksak för. Kompisen frågade om han fick låna leksaken, och det fick han. När Lucas gav den till honom kastade kompisen den hårt i marken och sprang hem.

Lucas blev givetvis ledsen. Nu hade vi tur och leksaken gick inte sönder, förutom att det blev skrapmärken på den. När Lucas kom hem och berättade vad som hänt, så kände jag att jag måste agera. Jag gick hem till kompisen och pratade med hans mamma. När jag berättade för mamman vad som hänt, så svarade hon med att: NEJ, så skulle henne son aldrig göra. Hennes ”snälla” son hade vid detta tillfälle dessutom sprungit upp på sitt rum och gömt sig.

Jag bad henne åtminstone att fråga sin son om han hade gjort det, men det tyckte hon var helt onödigt, för hon visste att han aldrig skulle göra så. Efter många om och men så ropade hon ner sonen som kom ner ledsen och rädd. Hon frågade honom och han nickade skrämt att det stämde. Mamman blev jättearg på både mig, Lucas och sonen.

Nu är detta ett väldigt udda exempel och jag hoppas verkligen att det inte finns många mammor som hon. Tyckte förövrigt jättesynd om hennes son, för jag insåg att det var inget fel på barnet i detta fall, problemet låg nog mer hos föräldrarna.

Om någon kommer till mig och säger att mitt barn gjort något fel, så försöker jag alltid tänka att det kan ligga sanning bakom, och börjar med att prata med alla inblandade för att få en uppfattning om situationen. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till barnen att det är ”bättre att erkänna att man har gjort något dumt än att ljuga”, ändå vet jag att dom ibland ljuger och det är väl helt sunt.

Det viktigt för oss föräldrar är att bygga upp ett förtroende för barnen, så dom vet att dom kan komma till oss och berätta om dom har gjort något dumt.

 

Jag tror också att det är jätteviktigt att vi inte tycker ”synd” om våra barn. Det är INTE synd om barnen när vi lär dom vad som är ”rätt” och ”fel”. Tvärtom, det är ju det som är vår uppgift. Om dom gör ”fel” och vi ”slätar över” allt, det är då barnen kommer att få problem i framtiden. Självklart så beror allt på situationer och omständigheter, hur man ska hantera det. Dessutom är ju alla barn olika, en del måste har lite mer guidening i livet.

Jag påstår inte att jag är perfekt i min barnuppfostran. Jag gör en hel del fel, men då uppskattar jag om det finns personer i min närhet, som tex min sambo, mamma eller andra föräldrar att prata med. Så man kan få tips om hur man ska hantera situationer. Vi är ju inte perfekta, bara föräldrar och har man bara en bra grundinställning och inte behandlar barnen som ”porslinsfigurer”, så är jag övertygad om att de flesta av oss gör ett bra jobb.

Håll bara i minnet att det är vi föräldrar som har det yttersta ansvaret för våra barns uppfostran. Inte lärare, fotbolls-tränare, dagis-fröknar eller i värsta fall polisen. Dom finns bara för att hjälpa oss på vår väg när vi gör allt vi kan för att forma våra barn till ansvarsfulla tonåringar och så småningom vuxna.

Med önskan om en trevlig torsdag // Bambam