badtunna.blogg.se

Om tre dagar är det 15 år sedan det hände en bilolycka som påverkade mitt liv…..

Jag bodde i ett hus i Lessebo. Min äldsta son var nästan 6 månader gammal. Eftersom sonen sov tok-dåligt på nätterna när han var liten, så brukade jag ta honom i min säng på morgonen och ta en liten sovmorgon om natten varit jobbigt. Precis så var det den här dagen. Sonen och jag låg och snusade i dubbelsängen. Jag vaknar till av att jag hör att det knackar på fönsterrutan. Jag blir först rädd, men inser sedan att det är någon som inte vill plinga på och väcka sonen.

Jag går till ytterdörren och öppnar. Utanför står min mamma och en av mina bröder. Deras miner talar för sig själv och jag förstår att något allvarligt har hänt. Ja, nånstans visste jag redan utan ett ord att det skulle vara det allvarligaste som kunde hända någon, men vem??

Minns att det är det enda ordet jag får ur mig: Vem? Min mamma tittar på mig och säger namnet på min brorson. –”Toni”. Jag minns att jag frågar om det är på riktigt. Sedan minns jag inte mer. Hela ovanstående scen spelas upp i mitt huvud då och då när jag tänker på honom, men efter att jag får veta vem, så är minnet helt svart.

Jag minns att jag sedan följde med till sjukhuset för att få se honom. Det har jag inte ångrat en sekund. Hade jag inte gjort det, så hade jag ännu idag väntat på att ännu en gång få träffa honom. Även fast det var hemskt att se honom, så var det samtidigt viktigt för att kunna förstå.

Toni hade precis fyllt 18 år. Vi hade inte ens hunnit fira honom. Han gick på en skola i Markaryd, och därför skulle vi fira honom senare, när han kom till Lessebo igen men han kom aldrig till Lessebo igen.

Jag minns begravningen. Jag minns en annan pojke som var med i bilen där Toni tog sin allra sista biltur. Pojken satt i rullstol på begravningen. Åh vad jag önskade att Toni också funnits kvar. Jag minns texten: ”Vi ses i Nangijala”. Jag minns att den texten, även fast det ska symbolisera något vackert, gjorde mig så grymt irriterad. Jag blev så arg när jag läste det.

När jag tänker på Toni, så vill jag bara gråta och på samma gång så känner jag en värme i bröstet för Toni var alltid glad. Även fast lång tid har gått, känns det som det var så nyligen. Alla andra växer och blir äldre. Toni´s underbara syskon är nu vuxna, men för mig förblir Toni alltid 18 år, även fast han idag skulle fyllt 33 år.

Jag minns när Toni var liten. Det skiljde bara fem år på honom och mig. Vi hade varit jämngamla idag, typ. Ibland känns allt så himla orättvist så jag vill bara skrika. Det har jag gjort också. Jag har gått i skogen och skrikit…. men vi får inte tillbaka honom…. jag har bett till Gud….. men vi får inte tillbaka honom…. jag har gråtit floder…. men vi får inte tillbaka honom….. fast det hjälper mig lite grann….

Jag gråter ibland fortfarande, men nu vill jag helst bara le när jag tänker på honom. För någonstans vet jag att han ser. Han finns med oss, fast som en ängel. Han vill att vi sprider vidare hans glädje. Han vill att vi minns honom, men att vi fortsätter att le. Det bästa sättet att hedra honom är minnas honom med ett leende.

…snälla du…vad du än gör…sätt dig aldrig i bilen onykter…det kan hända något på några sekunder som ger sorg under många år och det går aldrig att ångra!!!

Grattis på födelsedagen, Toni!! Saknar dig!! //Bambam